Säterbo Kyrka

Det som tydligast talar för kyrkans höga ålder är tornet, som är relativt slankt,
och som smalnar av något uppåt, vilket förlänar tornkroppen en
anmärkningsvärt spänstig och elegant profil. Tornbyggandets klassiska period
i våra trakter är 1400-talet, då bland annat Strängnäs och Västerås domkyrkor fingo sina torn liksom respektive stift. Under senare perioder tillkomna torn saknas det slags elegans, som utmärker Säterbo kyrkas. Tornet i Säterbo måste sålunda tillhöra en tid, som ligger före 1400-talet.
Under 1300-talet liksom också i stort sett under 1200-talet är ett tornbygge en sällsynthet, vilket hör samman med de kyrkligt-arkitekttoniska ideal, som då var gällande.
Det förefaller därför sannolikt, att Säterbo-tornet skulle kunna dateras tillbaka ända till 1200-talets början eller möjligen ända till 1100-talet, under vars sista hälft våra första stenkyrkor började byggas.
Sakristian hörde inte till den allra äldsta kyrkan. Den byggdes till någon gång på 1400-talet att döma av blinderingens form på dess gavelröste. 




 

Givetvis byggde man den inte då, så att den delvis kom att skjuta in i koret utan lade den mot den dåvarande kormuren och lät denna bli den ena väggen i nybyggnaden. Då man i sakristian förvarade större delen av kyrkans dyrbaraste egendom, täckte man den till skydd mot elden med ett murat valv. Fönster på nordsidan saknas under hela medeltiden liksom de båda takfönstren, av vilka det södra upptogs 1771 och det norra 1832.
De två östligaste fönstren på sydsidan har som tillhörande det utvidgade koret inte kunnat tillhöra den äldsta kyrkan. För övrigt känner man deras tillkomstdatum; det tredje från tornet räknat upphöggs 1639 och det västligast sitter på platsen för en ursprunglig sydportal, vilken igenmurades så sent som 1796. I äldsta tid hade sålunda långhuset endast ett fönster nämligen det andra från tornet räknat, som dock ursprungligen måste ha varit väsentligt mycket mindre än det nuvarande. Under medeltiden var man inte mycket för fönster. Som ljusinsläpp var det rätt likgiltigt - något ”läsljus” hade man inget behov av, och många eller stora fönster betydde endast att vinterkylan så mycket lättare kom in under en tid, då eldstäder och till en början också fönsterglas saknades i kyrkan. Ett fönster till fanns dock i kyrkan nämligen på södra korväggen för att ge ljus åt koret och den officierande prästen. Någon förändring genomgick sedan inte kyrkobyggnaden förrän under 1400-talet, då sakristian, som redan nämnts, byggdes till på korets nordsida. Samtidigt eller något senare byggde man också ett vapenhus kring södra ingången. När vapenhuset blivit onödigt efter det man satt igen ingången 1796, rev man det, sedan man dock först en kortare tid använt det som redskapsbod.

MEDELTIDA INVENTARIER

Till 1960-talet saknade kyrkan helt minnen från dess mer än trehundraåriga medeltida-katolska period. Det framgick endast av gamla inventarieförteckningar, att kyrkan haft en medeltida dopfunt av sten. I ett inventarium från år 1752 får man veta att den betraktades som gammal och uttjänt, och efter 1776 omnämndes den icke vidare. Varje försök att senare leta rätt på den har misslyckats. Men på 1960-talet påträffades emellertid i en av kyrkans bodar ett par föremål av största intresse, nämligen tre stycken medeltida träskulpturer: ett truimf-krucifix, en Mariabild och en bild av Olof den helige. Genom detta fynd berikades i ett slag både kyrkans nuvarande interiör och vår kunskap om dess utseende i äldre tid.
Märkligast är triumfkrucifixet, som nu hänger på södra korväggen. När kyrkan hade sitt ursprungliga mindre kor, anslöt detta till långhuset med en förhållandevis smal, upptill bågformigt avslutad öppning – triumfbågen. Här, så högt upp som möjligt, har triumfkrucifixet haft sin plats. Det är inte svårt att tänka sig hur meningsfylld och samtidigt effektfull denna placering varit.
I sitt nuvarande skick skiljer sig triumfkrucifixet i ett särdeles påfallande avseende från det ursprungliga, ty bevarade färgrester ge vid handen att det en gång strålat i klara färger. Samma är förhållandet med Mariabilden och bilden av Olof den helige. Krucifixet är synnerligen vackert snidat, vilket inte minst visar sig i den fina behandlingen av överkroppen. Kristus är framställd enligt den romerska tidens ideal, inte som död, utan som levande. Förutom det knälånga ländklädet är han påklädd skor, en anmärkningsvärd detalj, som veterligt endast återfinnes på fyra av de åtskilliga hundra bevarade svenska triumfkrucifixen. Krucifixet är snidat under något av de första decennierna på 1200-talet. Till samma tid är Mariabilden att hänföra, och som konstverk är den av samma höga klass. I sin högra hand har hon hållit en numera avbruten spira. Både hon och Kristusbarnet har burit kronor på huvudet. Som vanligen under medeltiden framställdes Maria sittande på en tron. Drygt ett hundratal år senare eller omkring 1300-talets mitt har Olofsbilden tillkommit. Olof den helige var ett av medeltidens populäraste helgon, och hans bild är vanlig i våra kyrkor. Liksom Maria är han iförd ett vackert linne med en mantel kastad över axlarna. Han sitter på en tron och trampar under fötterna det av honom underkuvade trollet Skalle. Arbetets kvalitet är inte lika hög som de båda andra bildernas. Förlusten av den ursprungliga färgen är här särskilt kännbar.

KYRKANS INTERIÖR

Får främst sin karaktär genom predikstolens rätt ovanliga placering, mitt över altardisken. Denna predikstol inköptes år 1796.
Ursprungligen var den dock något enklare till utförande än nu. Vid restaureringen 1897 tillkom de räfflade pilastrarna i podiets hörn samt de pilastrar, som nu inramar altartavlan. Denna senare tillkom också vid restaureringen. Dessförinnan pryddes predikstolens ryggstycke av den stjärn-formade strålkrans, som nu hänger i taket ovanför predikstolen. Kyrkans tidigare predikstol hade förfärdigats av Anders Persson i Arboga 1638-39, och var, enligt inventariet, gjord på "det gamla maneret med bilder". Den hade sin plats ovanför sakristiedörren. Det största och minst lyckade ingreppet vid restaureringen gällde bänkarna i långhuset, tidigare var dessa slutna. Vid varje bänk var fästad en i mässing svarvad ljushållare. Hur länge kyrkan haft läktare, är icke bekant. På en plan över kyrkan, daterad 1793, är en läktare upptagen. Uppgången till denna skedde genom en trappa från vapenhuset. Senast när detta under 1800-talets förra hälft revs, förlades ingången till läktaren genom tornet. Av nyssnämnda plan framgår vidare att kyrkan vid denna tid saknade orgel. I själva verket fick inte kyrkan någon orgel förrän år 1856. Den var på fyra stämmor och var förfärdigad av en förskollärare Eriksson i Arboga och kostade 1.000 riksdaler. 1897 kasserades orgeln liksom så mycket annat och ett harmonium anskaffades i stället. 1953 anskaffades med hjälp av frivilliga gåvor och anslag av kyrkofullmäktige ny orgel, tillverkad av E.A.Setterquist & Son Eftr., Örebro, och omfattade 10 stämmor fördelade på två manualer och pedal.

INVENTARIER

Längst fram i koret hänger nu en ljuskrona av mässing. På globen finns följande inskription: "Skänkt av Tyringe kyrkliga syförening 1946". Mitt i gången hänger en likaledes med åtta armar försedd mässingsljuskrona. Det är kyrkans äldsta och har på globen inskriptionen: "Major Christopher Ierner. Margareta Haraldsdotter anno 1644." Vid läktaren hänger en mindre sexarmad mässingskrona i barockform. Den saknar inskription. Kyrkklockor finns två stycken i tornet. Den äldsta klockan är minst. Den inköptes år 1640 av socknens innebyggare genom sammanskott, så som det omtalas i ett gammalt inventarium. Den har följande inskrift: "M. Petrus Drif. Cupr. Mont.P.et Past Arb et Saeterbo. D.Olous Johan Sacc.B.". "Kring klockans kant står följande inskrift: "Thenna klocka aehr gjuten Gudi till ehra och Saeterbo församling till nytta. Af M.Jöran Patansson i Stockholm Åhr 1640." Den största kyrkklockan är från 1734. Den har följande inskrift: "Then ther hafner öron till att höra han höre. Luc.8:8. Laborem praestitit Ab Er. Näsman, Holm. 1. 734."